EU-domstolen satte tydliga gränser för hur nationella brottsbekämpande myndigheter får tillgång till elektronisk kommunikation vid brottsutredningar i domen den 30 april 2024. Detta banbrytande beslut har sitt ursprung i Bolzano, Italien, där två mobiltelefoner stals på olika datum 2021. Åklagarmyndigheten i Bolzano ansökte att tingsrätten i staden ska ge dem rätt att kräva information från telefonbolag. Åklagaren vill veta var mobilerna hade befunnit sig, uppgifter om vilka samtal och meddelanden som skickats samt IMEI-koderna för telefonerna. 

Italiensk lag tillåter att brottsbekämpande myndigheter får tillgång till trafikuppgifter om de utreder brott som kan ge minst tre års fängelse. Tingsrätten i Bolzano ifrågasatte dock om detta var förenligt med EU-rätten, särskilt direktiv 2002/58 om integritet och elektronisk kommunikation, som syftar till att skydda grundlagsskyddade mänskliga rättigheter enligt EU stadgan om de grundläggande rättigheterna. EU-direktivet säger nämligen att myndigheter bara kan få tillgång till sådana uppgifter för att utreda allvarliga brott. Tingsrätten begärde därför ett förhandsavgörande från EU-domstolen.  

Domstolar måste bli mer kritiska

EU-domstolen konstaterade att nationella lagar som den italienska kan vara förenliga med EU-rätten, men med restriktioner: 

• Allvarliga brott: Tillgången till uppgifter om telefoni måste användas för att utreda allvarliga brott. Även om den italienska lagen drar gränsen vid tre års fängelse för vad som utgör allvarlig brottslighet betonade EU-domstolen att en nationell domstol kan behöva ifrågasätta lagar som stiftats av parlamentet i medlemsstaten. Domstolen i EU-landet måste självständigt värdera om brottet som utreds, med EU-rättens mått anses utgöra allvarlig brottslighet. 

• Straffskalor bestäms av medlemsstater, men ett av syftena bakom EU-direktivet är att förhindra massövervakning. Om majoriteten av brotten i ett EU-lands brottsbalk definieras som allvarliga, skulle det strida mot det EU-rättsliga förbudet mot massövervakning. Därför måste en nationell domstol kontrollera så att den nationella straffskalan inte är skriven på ett sådant sätt att den i praktiken gör att myndigheter som huvudregel får tillgång till trafikdata. 

• Proportionalitet: EU-domstolen klargjorde också att intresset av att beivra brott i det enskilda fallet måste balanseras mot inskränkningen i rätten till privatliv, som ett överlämnande av informationen till brottsbekämpande myndigheter skulle medföra. Mindre brott kanske inte ger myndigheterna rätt att få uppgifterna, även om straffet är tre års fängelse resonerade EU-domstolen. 

• Förhandsprövning i domstol: EU-domstolen klargjorde också att EU-rätten kräver att en begäran om tillgång till uppgifter från en brottsbekämpande myndighet måste granskas av en domstol eller ett oberoende organ för att säkerställa att den är laglig, nödvändig och proportionerlig för det specifika brottet. 

EU-domstolen klargjorde att myndigheter i EU:s medlemsstater som vill få tillgång till trafikuppgifter enligt artikel 15.1 i direktiv 2002/58 måste tolka direktivet mot bakgrund av artiklarna 7 (respekt för privat- och familjeliv), 8 (skydd av personuppgifter), 11 (yttrande- och informationsfrihet) och 52.1 (proportionalitet) i EU-stadgan. Detta innebär att domstolarna måste göra en avvägning mellan behovet av att bekämpa brott och rätten till privatliv. 

Slutligen förklarade EU-domstolen att nationella domstolar har rätt att neka brottsbekämpande myndigheter tillgång till uppgifter om det är uppenbart att det brott som utreds inte är allvarligt.

Läs mer här:

Domen engelska: EUR-Lex – 62022CJ0178 – EN – EUR-Lex (europa.eu)

Domen svenska: EUR-Lex – 62022CJ0178 – SV – EUR-Lex (europa.eu)

Direktivet: Direktiv – 2002/58 – SV – EUR-Lex (europa.eu)